Kategorier
Stockholms city

Karl Staaff

Hermen i granit av Karl Staaff är gjord av den populäre skulptören Carl Eldh 1921.

Det du tittar på är en herm av statsminister Karl Staaff. Vad tror du om hans chanser om han hade varit statsminsterkandidat idag? Hade den kraftiga mustaschen hjälpt eller stjälpt?

Tidigare hette Karl Staaffs park Träsktorget och här stod under en tid Stockholms skampåle. Ovanpå skampålen stod Kopparmatte som numer kan ses på Stadsmuseet. Här fanns även en trähäst med vass rygg för djurplågare att straffas på, en sådan häst finns att prova på Armémuseum bredvid montern för den stora Daldansen.

Karl Staaff var verksam i en brytningstid då Sverige gick från ett strikt klassamhälle till en modern demokratisk rättsstat. Han var en av förgrundsgestalterna i rösträttsrörelsen och statsminister två gånger: 1905 – 1906 och 1911 – 1914.

I februari 1914 avgick Karl Staaff i protest mot att kungen Gustav V försökte öka sin makt och sätta regeringen, som var utsedd av den folkvalda riksdagen, ur spel. Den riksdag som valdes 1911 och som hade utsett Staaffs regering, hade valts med allmän och lika rösträtt för män till andra kammaren. Därför hade den högre demokratisk legitimitet än tidigare riksdagar. Karl Staaffs regering verkade, tillsammans med socialdemokraterna, för att rösträtten skulle utökas ytterligare.

Konflikten mellan kungen och Karl Staaffs regering, som brukar kallas borggårdskrisen, var kungens sista försök att motverka demokratiska reformer. Konflikten utlöstes av att kungen höll det så kallade borggårdstalet inför de 30 000 bönder – bondetåget – som hade kommit till Stockholm för att protestera mot den liberala regeringen Staaffs hållning i försvarspolitiken. Planerna på att bygga svenska pansarbåtar hade slopats, och bönderna menade nu att Sverige hotades av en rysk invasion. Kungen hävdade att han skulle ha rätt att fatta avgörande beslut om armén och flottan, som han kallade ”min armé” och ”min flotta”. Demonstranterna krävde att kungen skulle ”leda landet i denna orostid” . Inte helt olikt de politiska krav som bönderna från Dalarna framförde år 1743.

Här kan du se film från bondetåget.

Några dagar efteråt marscherade 50 000 arbetare i ett sorts motdemonstrationståg till stöd för regeringen Staaff under parollen ”Folkets vilja skall ensam bestämma i Sveriges land”.

Kortsiktigt vann kungen, han fick ju regeringen på fall, och en högerregering tillträdde istället, men långsiktigt så var det början på slutet för den politiska kungamakten. Till och med många kungavänliga konservativa ansåg att han hade gått för långt. Detta skulle även kungen inse några år senare, då han slutade att aktivt motsätta sig demokratisering av Sverige. Kanske var det exemplen från andra länder – det Habsburgska rikets sammanbrott och ryska revolutionen – som fick kungen att omvärdera sina politiska mål och inse att han skulle vara glad om han kom undan med livet i behåll. Till skillnad från många andra monarker fick en svenske kungen leva och han levde länge, han dog 92 år gammal 1950 på Drottningholms slott.

Karl Staaff däremot fick tyvärr inte uppleva när allmän och lika rösträtt infördes för både män och kvinnor. Han dog redan 1915, 55 år gammal, i lunginflammation. Här kan du se en film på kistans färd från Engelbrektskyrkan till Norra begravningsplatsen i Stockholm den 10 oktober 1915.

För drygt hundra år sedan var det många som motsatte sig de demokratiska reformerna, det var inte bara kungen. De tyckte inte alls att det var en bra idé med allmän och lika rösträtt. Vad tror du de hade för argument?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *