Kategori: Rigas motormuseum

Pendla till jobbet eller skolan? Åka mellan mamma och pappa på helgerna? Utflykter till en badsjö? Vad tänker du på när du ser en buss? 

Det här är en rysktillverkad Paz 672M från 1989 med en 120hp motor och en maxhastighet på 90 km/h.

Pavlovskij Avtobusnyj Zavod tillverkade denna minibuss i ca 300 000 enheter mellan 1968 och 1989. Bussen här är standardversionen tänkt för kollektivtrafik i en stad, men grundmodellen finns anpassad för många olika sammanhang som långresor (med säkerhetsbälte), som blodbuss, för tropiska klimat osv.

Att dela på en resurs som en vagn för att ta sig från en plats till en annan är en sak, men kollektivtrafik är något mer än en delad resurs. Det är en gemensam infrastruktur. Viss politik ger upphov till en viss typ av lösningar och innovationer. Kollektivtrafiken är ett exempel på en innovation. De första exemplen på kollektivtrafik uppstår i Storbritannien på 1820-talet i form av de första omnibussarna. Den tidiga kollektivtrafiken var barn av vissa demokratiska förutsättningarÖ dels näringsfriheten (att företag kunde ta in kapital för att experimentera med ny teknologi), dels rörelsefriheten (att de potentiella kunderna fick och kunde nyttja de nya tjänsterna som erbjöds).
Idag finns kollektivtrafik både i auktoritära stater och i demokratier. Skillnaden är hur denna infrastruktur styrs, via folkvalda representanter eller via den totalitära ledaren.

Bussen har ofta blivit en symbol för vem som har rätt att vistas i det offentliga rummet. En mycket känd episod där bussen står i centrum är då människorättsaktivisten Rosa Parks vägrade att lämna sitt säte på bussen in Montgomery Alabama 1955 i en protest mot USAs segregationslagar. Bussen har även varit central i konceptet “bussing” där målet var att göra distributionen jämn mellan svarta och vita barn på skolor.

Säger kollektivtrafiken något om ett lands politiska kultur? I texten ovan berättas om rasdiskriminering, men kan du komma på fler exempel där de rådande politiska värderingarna påverkar reglerna för hur vi beter oss på bussen?

• 

Den är ganska gullig Trabanten! Tidiga trabanter kom ofta i två färger t.ex. mintgrönt och vitt, eller som denna, rött och vitt. Men är den inte lite av en miniatyr av en klassisk amerikanare?

Den första versionen av Trabant modellen P50 tillverkades i 131 000 exemplar Östtyskland mellan 1957 och 1962. Denna bil från 1960 har en 20hp motor, bilen har en maxhastighet på 95/h och väger bara 620 kg. Bilen var extremt bränslesnål för sin tid bara 0,55l/mil. En ovanlig detalj är att karossen är tillverkad i duroplast, ett bakelitkomposit. Andra modeller av Trabant fortsatte produceras fram till och med 1991. Totalt 3,7 miljoner bilar tillverkades.

Trabant tillverkades i den östtyska fabriken DKW som tillhörde det statliga företaget Sachenring. Före Tysklands delning vad det en del av företaget Autounion. De delar av Autounion som hamnade i Västtyskland blev sedermera AUDI. 

Den intiala ambitionen med Trabanten var att göra en trehjulig folkbil, något alla skulle ha råd att köpa – en ”demokratisering” av bilägandet. När bilen lanserades på slutet av 50-talet var den konkurrenskraftig i sin klass med framhjulsdrift och separat fjäderupphängning. Men framåt 70-talet är tekniken i Trabanten gammalmodig och den har ingen konkurrenskraft. Den östtyska planekonomins dåliga effektivitet gjorde dock att bilen snarast blev en symbol för stagnationen i östblocket och trabanten fick öknamnet “ett tändstift med ett tak”.

Efter Tysklands återförenande 1990 så privatiserades fabriken DKW Sachenring och idag är de en underleverantör i fordonsindustrin.

1961 ungefär samtidigt som de första trabanterna rullade ut ur fabriken restes Berlinmuren. Det är två symboler som hamnar i frontalkrock – bilen den ultimata symbolen för friheten att resa och röra sig precis dit man vill och muren som är den ultimata symbolen för begränsad rörelse. Kan du komma på några motsvarande symboliska krockar i Sverige idag?

Visst är cyklarna från det tidiga 1900-talet lika de cyklar vi har idag. Du ser en blandning av motionscyklar, tävlingscyklar och vardagscyklar. Vissa har en liten reparationsväska så man inte blir fast, andra har dynamo och lampa så att man ska bli sedd när det är mörkt. De flesta har ett relativt stort kugghjul fram, det gör cykeln ganska tung att trampa, men man kan få upp en hög fart. Lettland är ganska platt så en sådan konfiguration funkar nog bra för de flesta cyklisterna i landet men hade det varit backigt kunde det nog upplevas jobbigt.

1883 reser Alexander Leutner ut i Europa på en lärresa, något som länge setts som viktigt för den välbärgade klassen. När han kommer hem 1886 grundar han det ryska imperiets första cyekelfabrik Leutner inspirerad av en Engelsk förebild. I början tillverkar han ett fåtal höghjulingar per år men ganska snart övergår verksamheten till vad som numer anses vara vanliga cyklar. Fabriken tillverkar snart 8 000 cyklar om året.
När Leutner påbörjar sin industriella cykelproduktion är de fortfarande väldigt dyra, men än en månadslön för vanliga urbaniserade fabriksarbetare men förbättringar i produktionen under slutet av 1800-talet gör att de snabbt sjunker i pris och blir mer och mer tillgängliga för breda grupper.
Den ökade användningen av cyklar gör inte bara att folk kan ta sig till helgnöjen på andra orter eller ge sig ut i den friska luften på utflykter och semestrar. Cykeln spelar också en viktig roll i organiseringen och manifestationerna för arbetares rättigheter. Den ökade räckvidden i den personliga mobiliteten gör att engagerade personer kan delta på manifestationer på andra orter än sin hem ort. Cyklens relativt låga pris och billiga underhåll gör den till ett redskap för arbetarrörelsen. Cykelns centrala roll i demokratiseringen av England beskrivs väl i podcastserien On Your Bike.

Under första världskriget för att undvika den tyska armen som invaderade flyttade Leutner sin verksamhet till Ukraina. Leutners verksamhet återvände inte till Lettland men en ny cykelproduktionsverksamhet upprättades i samma lokaler. Den nya fabriken startad av Gustav Erenpreis blev den största producenten av cyklar i Baltikum med en produktionstakt på ca 40 000 cyklar om året. När landet ockuperades av Sovjet nationaliserades företaget men fortsatte cykelproduktionen nu under märket “Red Star Riga Bicycles”.

Sedan 2010 har Gustav Erenpreis barnbarn återigen tagit upp mantel och tillverkar cyklar i Riga under varumärket Erenpreiss

Cykeln är en teknisk uppfinning. Vilka teknologier som kommit de senaste tio åren tror du kommer ha en positiv inverkan på demokratin?