Valet av skulpturer i en stad säger en hel del om staden. Är det bara gamla härskare som får ta plats? Hur skiljer sig samtida monument från de som är 50 år gamla och de som är 150 år gamla?
Precis som när vi besöker museer har vi valt ut fem objekt. Demokratimuseums citypromenad är 3,3 km lång och tänkt att ta ca en timme. Promenaden går från riksdagen invid Stockholms slott på den linje där Gustav lll planerade en boulevard som skulle knyta samman slottet med det aldrig fullbordade praktbygget i Hagaparken.
Du står framför ett av riksdagens hus och inne på gården ligger Brantingstorget. Ovanför dig på stenstoden har man placerat Aftobladets första chefredaktör Lars Johan Hierta. Gå riktigt nära och titta på stenstoden, hittar du relieferna? Vad hittar du och vad tror du de betyder?
Lars Johan Hierta var en stridbar tidningsutgivare. Han är mest känd för arbete med tidningar från de senare delarna av 1820-talet till och med 1840-talet. Hierta grundade tidningen Aftonbladet som med höga löner attraherade de bästa journalisterna. Tidningen var en del av den liberala oppositionen till kungen. Aftonbladet var inte ensamt utan ingick i en miljö av intellektuella som i mångt och mycket lade grunden för den så kallade tredje statsmakt som vi har idag. Oberoende media som granskar makten. En annan aktiv debattör var Anders Lindeberg som du kan lära dig mer om på Stockholms Stadsmuseum.
Alla uppskattade dock inte Hiertas vassa penna och hans tidning fick sitt utgivningsbevis indraget om och om igen under 1830-talet.
Med ett av nyorden från 2019 skulle man kunna säga att han ”deplattformerades.” Deplattformering beskrivs av språkrådet som att påverka uppdrags- och arbetsgivare till meningsmotståndare så att de mister sina inkomstkällor och därmed sin plattform att nå ut med sina budskap. Vad som hände Hierta var lite hårdare för i hans fall var det staten som försökte tysta honom. Indragningsmakten användes av regeringen istället för åtal då en tidning ansågs ha gjort sig skyldig till brott mot tryckfrihetsförordningen. Indragningen verkställdes utan att regeringen motiverade varför, varken för utgivaren eller för allmänheten. Hierta utsattes för 14 sådana indragningar mellan 1835 och 1838. Han lyckades alltid ge ut tidningen igen, under ett annat namn. Till slut gav regeringen upp.
Att beskylla någon för deplattformering används ofta som ett argument av skribenter som själva ser sig som sanningssägare. Det är ju dock ingen rättighet att få sina texter publicerade i t ex Aftonbladet. Idag, som på Hierta tid, bestämmer ju chefredaktören vad som publiceras i hens tidning. Men om man inte får möjlighet att uttrycka sin åsikt någonstans alls? När kan det ses som en inskränkning i yttrandefriheten?
Tre granitobelisker står mitt på torget. Till skillnad från de andra statyerna i promenaden är det inte helt tydligt vad de föreställer. Vad tycker du det ser ut som?
I mars 1990 startade Måndagsrörelsen, en solidaritetsrörelse för de tre baltiska ländernas självständighet från Sovjetunionen. Startpunkten för rörelsen som spred sig till många svenska städer var här på Norrmalmstorg. Kärnan i rörelsen utgjordes av Moderater och Folkpartister men samlade ett brett stöd.
I augusti 1991 erkände Ryssland de baltiska staternas suveränitet och Sverige fick plötsligt tre nya demokratiskt styrda grannländer Estland, Lettland och Litauen. Sedan 1993 står skulpturen Frihetens källa på Norrmalms torg för att påminna om banden mellan Östersjöländerna.
Tillskillnad från de flesta post-sovjetiska länder har den demokratiska utvecklingen i de baltiska staterna har varit god sedan 1991. För att ta två ytterligheter, Estland hamnar på plats 27 i Economists demokratiindex medan Turkmenistan hamnar på plats 162 av 167. De starka banden till Sverige och de andra nordiska länderna har spelat mycket stor roll men även traditioner och målbilder. En uttalad strategi som genomsyrade samtliga de baltiska läderna var att snabbt bli en del av Europa genom att skriva på Europakonventionen och att ansöka för medlemsskap i EU.
Om du har lite extra tid och vädret är bra så ta en avstickare ner till Nybroplan och Raul Wallenbergmonumentet
Är det viktigt för Sverige att demokratin utvecklas och förstärks i andra länder?
Du står på Sergels torg – det moderna Sveriges kanske mest centrala plats. Platsen var först tänkt att heta Sveaplan men blev slutligen döpt efter Gustav lll favoritskulptör Tobias Sergel. Här mitt i kollektivtrafikens nav firas guldmedaljer, säljs knark, flaneras, protesteras och levs. Du ser torget väldigt bra från Kulturhusets café på 5:e våningen. Det är tyvärr stängt just nu, men det finns broar och andra nivåer du också ser torget bra från.
Diskussionen för att göra citysaneringen, att riva den slitna stadsdelen Klara påbörjades på 1920-talet och beslutades 1945. Under efterkrigstiden hade Socialdemokraterna tillsammans med Sveriges Kommunistiska parti (numera Vänsterpartiet) en långvarig majoritet i kommunfullmäktige och kunde genomföra planen man beslutat. När arbetet var klart hade i princip allt förändrats. I efterhand har många kritiska röster lyfts mot det radikala ingreppet men då det begav sig hyllades planen av de flesta av samtidens stora arkitekter. Många namnkunniga kända personer var involverade i utvecklingsarbetet, Le Corbusier, Ivar Tengbom, Peter Celsing och Ralph Erskin. Trots beslutet i kommunfullmäktige anser inte alla att processen var tillräckligt demokratisk
De ansvariga var en handfull män med Hjalmar Mehr och Åke Hedtjärn i spetsen. Med nästan diktatoriska metoder genomförde de rivningsplanerna. Med ett listigt politiskt rävspel fick de sin vilja igenom. Och motståndet var svagt.
Anders Wahlgren, dokumentärfilmare som gjort ”Staden i mitt hjärta”
Bland de mest kända symbolerna för Sergelstorg är det ikoniska svart-vita trekantsmönstret Plattan av Jörgen Kjaergaard och den upplysta obelisken i mitten av fontänen i cirkulationsplats Kristallvertikalaccent av Edvin Öhrströms .
Att torget med sitt kulturhus, teater och bibliotek ska stimulera ett öppet samtal har länge varit med i planerna. I början av 70-talet fanns en öppen klottervägg där medborgare kunde uttrycka sig. Väggen är sedan länge borta men istället finns en populär talarstol som ofta används vid manifestationer.
En del ser hård betong och social misär. Andra ser intressant 60-talsdesign och ett rikt och mångfacetterat folkliv. Vad ser du och hur hade du agerat om du satt i kommunfullmäktige när beslutet om utsmyckning av Sergelstorg skulle fattas?
Den 28:e februari 1986 mördades Sveriges stadsminister här i korsningen mellan Sveavägen och Olof Palmesgata/Tunnelgatan. Mord på stadschefer, premiärministrar och motsvarande är inte så vanliga men skapar nationella trauman. Morden på John F Kennedy, Frans Ferdinand och Indira Gandhi liksom Palme blir till ärr i den nationella väven. I fallet med mordet på Olof Palme är dessutom frågan om vem som var gärningsmannen ännu olöst. Fanns det politiska motiv? Var det mer en spontan händelse? Var gärningsmannnen ensam eller del av en komplott? Spekulationerna är många och vi har inte ännu svaret.
På den andra delen av Olof Palmes gata ligger Norra Bantorget, det vanliga målet för Socialdemokratiska demonstrationståg på 1:a maj. På Norra Bantorget finns även en skulptur rest till stadsministerns minne ”Världen i mitt hjärta”. Det kan vara värt en liten avstickare från promenadspåret till denna en av arbetarrörelsens viktigaste platser i landet.
Som tur är sker det få våldsbrott mot politiker i Sverige men hoten och hatet mot politiker har ökat de senaste åren. I Brottsförebyggande rådets årliga undersökning om politikers trygghet visar statistiken att 2012 hade var femte politiker blivit utsatta för hot eller våld, 2018 hade detta ökat till att var tredje politiker blivit utsatt. Utsattheten är större för yngre än äldre politiker. Undersökningen omfattar politiker från alla nivåer kommunal, regional och nationell.
Våra förtroendevalda politiker ska representera folket. Är det mer allvarligt med hot och våld mot förtroende valda än andra i samhället?
Är risken att bli utsatt för hot och hat något som skulle kunna få dig att avstå från att bli politiker?
Det du tittar på är en herm av statsminister Karl Staaff. Vad tror du om hans chanser om han hade varit statsminsterkandidat idag? Hade den kraftiga mustaschen hjälpt eller stjälpt?
Tidigare hette Karl Staaffs park Träsktorget och här stod under en tid Stockholms skampåle. Ovanpå skampålen stod Kopparmatte som numer kan ses på Stadsmuseet. Här fanns även en trähäst med vass rygg för djurplågare att straffas på, en sådan häst finns att prova på Armémuseum bredvid montern för den stora Daldansen.
Karl Staaff var verksam i en brytningstid då Sverige gick från ett strikt klassamhälle till en modern demokratisk rättsstat. Han var en av förgrundsgestalterna i rösträttsrörelsen och statsminister två gånger: 1905 – 1906 och 1911 – 1914.
I februari 1914 avgick Karl Staaff i protest mot att kungen Gustav V försökte öka sin makt och sätta regeringen, som var utsedd av den folkvalda riksdagen, ur spel. Den riksdag som valdes 1911 och som hade utsett Staaffs regering, hade valts med allmän och lika rösträtt för män till andra kammaren. Därför hade den högre demokratisk legitimitet än tidigare riksdagar. Karl Staaffs regering verkade, tillsammans med socialdemokraterna, för att rösträtten skulle utökas ytterligare.
Konflikten mellan kungen och Karl Staaffs regering, som brukar kallas borggårdskrisen, var kungens sista försök att motverka demokratiska reformer. Konflikten utlöstes av att kungen höll det så kallade borggårdstalet inför de 30 000 bönder – bondetåget – som hade kommit till Stockholm för att protestera mot den liberala regeringen Staaffs hållning i försvarspolitiken. Planerna på att bygga svenska pansarbåtar hade slopats, och bönderna menade nu att Sverige hotades av en rysk invasion. Kungen hävdade att han skulle ha rätt att fatta avgörande beslut om armén och flottan, som han kallade ”min armé” och ”min flotta”. Demonstranterna krävde att kungen skulle ”leda landet i denna orostid” . Inte helt olikt de politiska krav som bönderna från Dalarna framförde år 1743.
Några dagar efteråt marscherade 50 000 arbetare i ett sorts motdemonstrationståg till stöd för regeringen Staaff under parollen ”Folkets vilja skall ensam bestämma i Sveriges land”.
Kortsiktigt vann kungen, han fick ju regeringen på fall, och en högerregering tillträdde istället, men långsiktigt så var det början på slutet för den politiska kungamakten. Till och med många kungavänliga konservativa ansåg att han hade gått för långt. Detta skulle även kungen inse några år senare, då han slutade att aktivt motsätta sig demokratisering av Sverige. Kanske var det exemplen från andra länder – det Habsburgska rikets sammanbrott och ryska revolutionen – som fick kungen att omvärdera sina politiska mål och inse att han skulle vara glad om han kom undan med livet i behåll. Till skillnad från många andra monarker fick en svenske kungen leva och han levde länge, han dog 92 år gammal 1950 på Drottningholms slott.
Karl Staaff däremot fick tyvärr inte uppleva när allmän och lika rösträtt infördes för både män och kvinnor. Han dog redan 1915, 55 år gammal, i lunginflammation. Här kan du se en film på kistans färd från Engelbrektskyrkan till Norra begravningsplatsen i Stockholm den 10 oktober 1915.
För drygt hundra år sedan var det många som motsatte sig de demokratiska reformerna, det var inte bara kungen. De tyckte inte alls att det var en bra idé med allmän och lika rösträtt. Vad tror du de hade för argument?
Ellen Keys park är en dold pärla i Stockholm, passa på att titta lite extra på den kreativa lekplatsen. Parken, som är din start eller slutpunkt under promenaden, är gjord för att passa både unga och gamla besökare.
Ellen Keys största bidrag till eftervärlden är hennes arbete för att förbättra barns levnadsvillkor och lärande. Gå gärna till Nationalmuseum om du vill utforska henne mer.