

Vadstena slott är en Vasaborg, precis som slotten i Örebro och i Uppsala. Vad ser du för skillnad på dessa medeltida borgar och de slott som byggdes på 1700-talet och 1800-talet? Vad tror du skillnaderna beror på?

På 1500-talet åkte kungen runt i riket mellan sina slott, regenten var nomad. Det nordligaste slottet var Gävle slott och det sydligaste Kalmar. Norrland var ännu inte kolonialiserat och Skåne och Blekinge var danskt. Det östligaste var inte Stockholm eller Uppsala, utan Åbo i Finland.
Här i Vadstena slott finns nu landsarkivet som bland annat har kyrkoböcker från Jönköping, Kalmar, Kronoberg och Östergötland. Där hittar du uppgifter om var någon föddes och dog, vem som ägde vad och vid vilket tillfälle. Här finns också domar, det vill säga bevis på hur man uttolkat lagar vid olika tider i historien. Innan makten centraliserades till Stockholm åkte hela Riksarkivet med kungen till det slott han styrde från just då. Men 1618 inrättades Riksarkivet på Stockholms slott.
Ofta överlever arkiv stora förändringar i samhället – revolutioner, statskupper och krig. Även de nya makthavarna behöver ju ha tillgång till en sann bild av historien. Teoretiskt sätt skulle person född vid förra sekelskiftet i Berlin kunna besöka samma arkiv först i en monarki, sedan i republiken Weimar, sedan i det nazistiska Tyskland och sedan det kommunistiska Östtyskland. Personen skulle slutligen 91 år gammal 1991 kunna sitta i samma läsesal och bläddra i samma diarium i det demokratiska Tyskland.
I icke-demokratiska länder gör man ofta delar arkiven otillgängliga för den stora massan. Det är ett verktyg för att kunna kontrollera berättelsen. Nazityskland och Sovjetunionen använde båda fake history för att kontrollera befolkningarna.
Ales Bjaljatski doktorerade i litteratur i Minsk i Belarus på 80-talet, som då var en del av Sovjetunionen och där stora delar av historien hölls hemlig för befolkningen. Tillgången till arkiven var begränsad. Ales var en skötsam student och verkade allmänt pålitlig och därför fick han tillgång till en del av litteraturfakultetens arkiv som var stängd för allmänheten och för de vanliga studenterna. Det han skulle upptäcka där vände upp och ner på hans egen och många andras bild av landet de levde i och vilka de själva var. Han upptäckte ett språk. Det belarusiska språket.
Hela sitt liv hade han lärt sig att belarusiska bara var ett talspråk, ett ”omodernt” språk som talades i byar och kanske hemma i köket, men att stor litteratur och vetenskap ska avhandlas på ryska. Men i arkivet hittade han skrifter och berättelser som visade att det inte var sant. På trettiotalet avrättade Stalin alla de ledande författarna som skrev på belarusiska. De skjöts samma natt och grävdes ner i omärkta gravar i skogen Kurapaty. Deras namn skulle glömmas bort, deras språk skulle förtigas, det blev farligt att ens äga en bok på belarusiska. Och Ales, som varit intresserad av litteratur hela sitt liv, upptäckte namn och romaner han aldrig hört talas om. För protokoll från förbundets möten, gamla tidningsartiklar och dödsdomarna fanns kvar i arkiven.
Denna enorma lögn om historien gjorde Ales till en av de mest aktiva i den demokratirörelse som växte fram under åttiotalet i Sovjet. Än idag arbetar Ales för mänskliga rättigheter i Belarus. Organisationen Vjasna som Ales arbetar för samlar in berättelser och sammanställer ett arkiv över Lukasjenkaregimens övergrepp under de protester som startade sommaren 2020. De berättelserna kommer också bli ett arkiv, ett arkiv som kommer vara ett viktig del av det framtida förhoppningsvis demokratiska Belarus kollektiva minne.
Vår demokratiska system bygger på att vi fattar gemensamma beslut. Vi kan ha olika åsikter om hur problemen ser ut och vilka lösningar som är bäst, men vi måste ha en gemensam uppfattning om historien och faktiska förhållanden. Arkiven spelar en viktig roll i att göra det möjligt.

Hur gör man när människor i ett land har helt olika bild av historien? När vissa förnekar det som andra anser vara obestridliga fakta? Och vad kan man göra för att inte hamna i den situationen?