Kategorier
Vadstena

Landsarkivet

Vadstena slott är en Vasaborg, precis som slotten i Örebro och i Uppsala. Vad ser du för skillnad på dessa medeltida borgar och de slott som byggdes på 1700-talet och 1800-talet? Vad tror du skillnaderna beror på?

På 1500-talet åkte kungen runt i riket mellan sina slott, regenten var nomad. Det nordligaste slottet var Gävle slott och det sydligaste Kalmar. Norrland var ännu inte kolonialiserat och Skåne och Blekinge var danskt. Det östligaste var inte Stockholm eller Uppsala, utan Åbo i Finland.

Här i Vadstena slott finns nu landsarkivet som bland annat har kyrkoböcker från Jönköping, Kalmar, Kronoberg och Östergötland. Där hittar du uppgifter om var någon föddes och dog, vem som ägde vad och vid vilket tillfälle. Här finns också domar, det vill säga bevis på hur man uttolkat lagar vid olika tider i historien. Innan makten centraliserades till Stockholm åkte hela Riksarkivet med kungen till det slott han styrde från just då. Men 1618 inrättades Riksarkivet på Stockholms slott.

Ofta överlever arkiv stora förändringar i samhället – revolutioner, statskupper och krig. Även de nya makthavarna behöver ju ha tillgång till en sann bild av historien. Teoretiskt sätt skulle person född vid förra sekelskiftet i Berlin kunna besöka samma arkiv först i en monarki, sedan i republiken Weimar, sedan i det nazistiska Tyskland och sedan det kommunistiska Östtyskland. Personen skulle slutligen 91 år gammal 1991 kunna sitta i samma läsesal och bläddra i samma diarium i det demokratiska Tyskland.

I icke-demokratiska länder gör man ofta delar arkiven otillgängliga för den stora massan. Det är ett verktyg för att kunna kontrollera berättelsen. Nazityskland och Sovjetunionen använde båda fake history för att kontrollera befolkningarna.

Ales Bjaljatski doktorerade i litteratur i Minsk i Belarus på 80-talet, som då var en del av Sovjetunionen och där stora delar av historien hölls hemlig för befolkningen. Tillgången till arkiven var begränsad. Ales var en skötsam student och verkade allmänt pålitlig och därför fick han tillgång till en del av litteraturfakultetens arkiv som var stängd för allmänheten och för de vanliga studenterna. Det han skulle upptäcka där vände upp och ner på hans egen och många andras bild av landet de levde i och vilka de själva var. Han upptäckte ett språk. Det belarusiska språket.

Hela sitt liv hade han lärt sig att belarusiska bara var ett talspråk, ett ”omodernt” språk som talades i byar och kanske hemma i köket, men att stor litteratur och vetenskap ska avhandlas på ryska. Men i arkivet hittade han skrifter och berättelser som visade att det inte var sant. På trettiotalet avrättade Stalin alla de ledande författarna som skrev på belarusiska. De skjöts samma natt och grävdes ner i omärkta gravar i skogen Kurapaty. Deras namn skulle glömmas bort, deras språk skulle förtigas, det blev farligt att ens äga en bok på belarusiska. Och Ales, som varit intresserad av litteratur hela sitt liv, upptäckte namn och romaner han aldrig hört talas om. För protokoll från förbundets möten, gamla tidningsartiklar och dödsdomarna fanns kvar i arkiven.

Denna enorma lögn om historien gjorde Ales till en av de mest aktiva i den demokratirörelse som växte fram under åttiotalet i Sovjet. Än idag arbetar Ales för mänskliga rättigheter i Belarus. Organisationen Vjasna som Ales arbetar för samlar in berättelser och sammanställer ett arkiv över Lukasjenkaregimens övergrepp under de protester som startade sommaren 2020. De berättelserna kommer också bli ett arkiv, ett arkiv som kommer vara ett viktig del av det framtida förhoppningsvis demokratiska Belarus kollektiva minne.

Vår demokratiska system bygger på att vi fattar gemensamma beslut. Vi kan ha olika åsikter om hur problemen ser ut och vilka lösningar som är bäst, men vi måste ha en gemensam uppfattning om historien och faktiska förhållanden. Arkiven spelar en viktig roll i att göra det möjligt.

Hur gör man när människor i ett land har helt olika bild av historien? När vissa förnekar det som andra anser vara obestridliga fakta? Och vad kan man göra för att inte hamna i den situationen?

Kategorier
Stockholms city

Deplattformering

Rest 1927 på initiativ av Publicistklubben. Forgiven av Christian Eriksson gjuten i brons av Herman Bergman.

Du står framför ett av riksdagens hus och inne på gården ligger Brantingstorget. Ovanför dig på stenstoden har man placerat Aftobladets första chefredaktör Lars Johan Hierta. Gå riktigt nära och titta på stenstoden, hittar du relieferna? Vad hittar du och vad tror du de betyder?

Lars Johan Hierta var en stridbar tidningsutgivare. Han är mest känd för arbete med tidningar från de senare delarna av 1820-talet till och med 1840-talet. Hierta grundade tidningen Aftonbladet som med höga löner attraherade de bästa journalisterna. Tidningen var en del av den liberala oppositionen till kungen. Aftonbladet var inte ensamt utan ingick i en miljö av intellektuella som i mångt och mycket lade grunden för den så kallade tredje statsmakt som vi har idag. Oberoende media som granskar makten. En annan aktiv debattör var Anders Lindeberg som du kan lära dig mer om på Stockholms Stadsmuseum.

Alla uppskattade dock inte Hiertas vassa penna och hans tidning fick sitt utgivningsbevis indraget om och om igen under 1830-talet.

Med ett av nyorden från 2019 skulle man kunna säga att han ”deplattformerades.” Deplattformering beskrivs av språkrådet som att påverka uppdrags- och arbetsgivare till meningsmotståndare så att de mister sina inkomstkällor och därmed sin plattform att nå ut med sina budskap. Vad som hände Hierta var lite hårdare för i hans fall var det staten som försökte tysta honom. Indragningsmakten användes av regeringen istället för åtal då en tidning ansågs ha gjort sig skyldig till brott mot tryckfrihetsförordningen. Indragningen verkställdes utan att regeringen motiverade varför, varken för utgivaren eller för allmänheten. Hierta utsattes för 14 sådana indragningar mellan 1835 och 1838. Han lyckades alltid ge ut tidningen igen, under ett annat namn. Till slut gav regeringen upp.

Att beskylla någon för deplattformering används ofta som ett argument av skribenter som själva ser sig som sanningssägare. Det är ju dock ingen rättighet att få sina texter publicerade i t ex Aftonbladet. Idag, som på Hierta tid, bestämmer ju chefredaktören vad som publiceras i hens tidning. Men om man inte får möjlighet att uttrycka sin åsikt någonstans alls? När kan det ses som en inskränkning i yttrandefriheten?

Kategorier
Stockholms city

Sergels torg

Kristallvertikalaccent eller Pinnen av Edvin Öhrström är 37,5 m hög och invigdes 1974.

Du står på Sergels torg – det moderna Sveriges kanske mest centrala plats. Platsen var först tänkt att heta Sveaplan men blev slutligen döpt efter Gustav lll favoritskulptör Tobias Sergel. Här mitt i kollektivtrafikens nav firas guldmedaljer, säljs knark, flaneras, protesteras och levs. Du ser torget väldigt bra från Kulturhusets café på 5:e våningen. Det är tyvärr stängt just nu, men det finns broar och andra nivåer du också ser torget bra från.

Diskussionen för att göra citysaneringen, att riva den slitna stadsdelen Klara påbörjades på 1920-talet och beslutades 1945. Under efterkrigstiden hade Socialdemokraterna tillsammans med Sveriges Kommunistiska parti (numera Vänsterpartiet) en långvarig majoritet i kommunfullmäktige och kunde genomföra planen man beslutat. När arbetet var klart hade i princip allt förändrats. I efterhand har många kritiska röster lyfts mot det radikala ingreppet men då det begav sig hyllades planen av de flesta av samtidens stora arkitekter. Många namnkunniga kända personer var involverade i utvecklingsarbetet, Le Corbusier, Ivar Tengbom, Peter Celsing och Ralph Erskin. Trots beslutet i kommunfullmäktige anser inte alla att processen var tillräckligt demokratisk

De ansvariga var en handfull män med Hjalmar Mehr och Åke Hedtjärn i spetsen. Med nästan diktatoriska metoder genomförde de rivningsplanerna. Med ett listigt politiskt rävspel fick de sin vilja igenom. Och motståndet var svagt.

Anders Wahlgren, dokumentärfilmare som gjort ”Staden i mitt hjärta”

Bland de mest kända symbolerna för Sergelstorg är det ikoniska svart-vita trekantsmönstret Plattan av Jörgen Kjaergaard och den upplysta obelisken i mitten av fontänen i cirkulationsplats Kristallvertikalaccent av Edvin Öhrströms .

Att torget med sitt kulturhus, teater och bibliotek ska stimulera ett öppet samtal har länge varit med i planerna. I början av 70-talet fanns en öppen klottervägg där medborgare kunde uttrycka sig. Väggen är sedan länge borta men istället finns en populär talarstol som ofta används vid manifestationer.

En del ser hård betong och social misär. Andra ser intressant 60-talsdesign och ett rikt och mångfacetterat folkliv. Vad ser du och hur hade du agerat om du satt i kommunfullmäktige när beslutet om utsmyckning av Sergelstorg skulle fattas?

Kategorier
Stockholms Stadsmuseum

Teatermonopolet

Affisch för Herr Caramatis gymnastiska sällskap som passerade Stockholm på sin turné hösten 1821. Sällskapet visade sina konster på Kongl. Mindre Theatern som förmodligen låg i palatset Makalös vid Kungsträdgården. Finns i digitala stadsmuseet.

Försök läsa texten är det lätt eller svårt? Finns det ord du inte förstår? Typsnittet är det tyska Fraktur, det folkliga sättet att trycka svenska på under flera hundra år. Det var med det här typsnittet de flesta biblar och pamfletter skrevs långt in på 1800-talet.

Under frihetstiden (1719-1772) växte ett partiväsendet fram i Sverige och med det nya politiska landskapet kom ett allt större behov av politisk debatt. 1766 drev mösspartiet igenom världens första tryckfrihetsförordning i Sverige och Finland, lagen förbjöd kunglig censur. Trots att Gustav III försökte inskränka lagen hade anden släppts ur flaskan. Flera tidningar växte fram. Tidningen var oftast ett ark med tryck, det är därför tidningar fortfarande ibland heter blad; som Aftonbladet eller Svenska Dagbladet.

En av de framstående publicisterna i Stockholm på början av 1800-talet var Anders Lindeberg. Lindeberg var en stridbar karaktär inte bara chefredaktör utan även poet, författare och teaterman – en kulturprofil. Det är dock hans kungliga yttrandefrihetsbråk som gått till historien.

Lindeberg ville starta en teater, något vi kan läsa om i Aftonbladet i mars 1832. Problemet var att kungen hade monopol på att driva teater vilket Lindeberg öppet kritiserade i en pamflett. Kung Karl XIV Johan stämde Lindeman för majestätsbrott och vann målet som gick ända till Högsta Domstolen. Lindeman dömdes till halshuggning.

Kungen hamnade dock snabbt i ett dilemma, Lindeman var folkets favorit. Kungen försökte benåda Lindeman men Lindeman vägrade be om nåd.

Om rättegången afgöres till mitt fall, så skall mitt hufvud falla, ty nåd skall jag hvarken begära eller mottaga. Jag har visserligen hos E. M. begärt tillåtelse att anlägga en teater för att på den uppföra skådespel, men med min person och min heder skall intet skådespel drivas, och lag och domarmakt ej genom mig förvandlas till en fars.

För att komma ur sitt dilemma och slippa bli folkets fiende blev konsekvensen att kungen benådade alla politiska fångar. Lindeberg blev utkastad från Vaxholmsfästning och åtta år senare 1842 startade han ”Nya teatern”

Demokrati bygger på att fritt få uttrycka sin åsikt men lika mycket på förmågan att lyssna även till sånt som du inte gillar. Hur gör man för att bli bättre på att samtala med människor vars åsikter man verkligen inte delar?

Kategorier
Armémuseum

Den stora daldansen

Vapen från dalupproret 1743. Utställningen om Krig och fred 1500-1800-talet, tredje plan

Vad är det för vapen du ser på bilden? Vad tror du dalmasarna tänkte när de satt hemma och tillverkade dem? Är det gamla redskap som är omgjorda till vapen?

Det hade länge funnits ett missnöje hos allmogen mot frihetstidens ”herrevälde”, där böndernas inflytande var minimalt och där de upplevde att tidigare enväldiga monarker åtminstone lyssnat på deras krav. Detta missnöje var ännu starkare i Dalarna än i andra delar av landet, bland annat till följd av att hattpartiet infört inskränkningar i dalkarlarnas fria handel med Norge. Svåra år, ett utbrott av dysenteri och missväxt 1742 som ledde till svält bidrog till att ytterligare öka missnöjet.

Bönder och soldater som beväpnat sig marscherade mot Stockholm i juni 1743. Till Stockholm anlände de den 20 juni. De 4500 bönderna från Dalarna krävde att de som var ansvariga för nederlaget i kriget mot Ryssland 1741-1743 skulle ställas inför rätta. Många soldater från Dalarna hade dött i kriget. De motsatte sig också att regeringen tänkte låta den ryska kejsarinnan Elisabet avgöra vem som skulle bli tronföljare i Sverige.

Regeringen verkade först villig att förhandla med dalkarlarna, men det hela slutade blodigt. Armen öppnade eld mot upprorsmakarna, 150 skjöts ihjäl och 3000 togs till fånga. De fyra ledarna för upproret dömdes till döden.

När nyheten spred sig i landet om dalkarlarnas nederlag så gav även bönderna i andra landsändar upp.

Dalkarlarna krävde inte demokrati, de ville tvärtom att kungamakten skulle stärkas och att riksdagen, som dominerades av aristokratin, skulle få mindre inflytande. Även om regeringen slog ner upproret så var de i viss utsträckning tvungna att ta hänsyn till det folkliga missnöjet. Till exempel så blev de befälhavare som var ansvariga för förlusterna i kriget mot Ryssland senare ställda inför rätta och dömda till döden.

Krig och utrikespolitik, i kombination med ekonomiska problem blir ofta utlösande faktorer för protester och revolutioner. Ibland leder det till att makthavarna ändrar sin politik, ibland att de förlorar makten helt och ibland leder det istället till att diktaturen hårdnar och förtrycket ökar.

Vad krävs för att ett folkligt uppror som detta ska lyckas påverka en regering eller till och med avsätta den? Vad krävs för att någon ska kunna säga att den representerar ”folket” i en sådan här situation?

Kategorier
Armémuseum

Informationskriget

Brevduvan Joy (nr 6684). Utställningen om 1900-talet, plan 2.

Ser brevduvan ut som vilken stadsduva som helst?

Brevduvor användes i det svenska försvaret mellan 1886 och 1948. Brevduvan Joy flög en gång 75 mil mellan Tønder i Danmark och Stockholm. Hon dog 1933. Brevduvor heter ”homing pigeons” på engelska, de flyger alltid hem, så de måste först transporteras till den ort de skall flyga från.

Under kalla kriget utbröt aldrig några direkta krigshandlingar mellan Sovjetunionen och västmakterna. Men informationskriget pågick ständigt. Det handlade både om att nå ut med propaganda till den andra sidans medborgare, men också om att lyckas spionera sig till den andra sidans militära hemligheter. Sverige hade ett strategiskt läge mellan Nato och Sovjet och det skedde flera spionskandaler här. Allmänheten uppmanades att vara vaksam och inte berätta några hemligheter för främlingar. Även sådant som inte verkade så hemligt kunde vara värdefull information för den som ville slåt ut viktiga funktioner i det svenska samhället, till exempel en karta där elskåp och ställverk är tydligt utmärkta.

Yttrandefriheten är viktig i en demokrati, men yttrandefriheten får begränsas om det behövs för att försvara rikets säkerhet eller den allmänna ordningen. Under krig och krigsfara blir yttrandefriheten ofta hotad, då det höjs röster för att inskränka den ytterligare. Regler om sekretess, uppvigling och hets mot folkgrupp är exempel på inskränkningar i yttrandefriheten. De kallas tryckfrihetsbrott och yttrandebrott och står i 7 kap i tryckfrihetsförordningen. Om spioneri står det i 14 paragrafen.

Är det någonsin försvarbart att lämna ut hemligheter om den stat man är medborgare i till en främmande makt?